Månadens text

Ord skall slå rot. Skriva för scen och teater
Dessi Hedin, Torbjörn Wictorin, Elisabeth Björkman

Våga:

 Lätt att trilla dit,

låta skammen vinna

Förvägras dess respit

att själen finna

 

Världen söker ljus,

människor som brinner

som bygger andras hus

tills lågorna försvinner 

 

Formen av perfekt

lämnar inte tid

Förordar effekt

föraktar lugn och frid

 

Så vad är då livet 

om inte här och nu

Med mod och perspektivet

din dröm är ej tabu

 

Kreativitet är för dem

Som vågar att leva.

Som provar och som sen

hittar det hela. 
Emma Trocbeck

Var är du nu

I dagar två du mitt sällskap var

men nu är du inte längre här kvar

Nässelfjäril vackert men ändå fel

var sliten trött vingen inte helt hel

Förvirrat planlöst du verkar ila

Amaryllis bjöd på en stunds vila

Men snart åter på planlös flykt

kanske du hittat ett ställe tryggt

I vinter tid detta under händer

en aning om vår det sänder

Men 12- och brasan som sprakar

lilla fjäril det är något du saknar

Harriet Andersson Amneus

 

Livskris

- En ny dikt av Emma Trobeck

Livskris

När vardag och trygghet rasar,

drömmar, rutiner krasar.

När allt du trott sätts ur spel,

och ersatts av tvivel att någonsin bli hel.

Livskris

ett stadie, en gåva,

en möjlighet att läka och sova.

Ifrågasätta invanda mönster,

samvetskval och stängda fönster.

En chans att åter finna ljuset,

ut ur mörkret, bygga huset.

En vändpunkt, en erfarenhet,

med nya insikter, mod och tacksamhet

 

IBLAND

— En dikt av Robert Halvarsson

Gryning

Du vaknar i gryningen
med armen om min hals
din alabastervita hud
skimrar i gryningsljuset

Din hand i min
när vi på bara fötter
vandrar under mandelträden
bedövade mot en väntande strand

Likt vattrat siden
ligger havet spegelblankt
när vi I ett famntag tillsammans
flyter mot soluppgången
©Elisabeth Björkman

På språng

De sorgmodiga ögonen
möter Europas förflutna
Glädjen är ett asplöv fritt
som blåser från träden 
högt ovan oss, vajar 
och trälar i vandringar 
kullerstensvännerna
©Robert Halvarsson

Resan tillbaka av Karina Johansson

Resan tillbaka en underhållande feelgoodroman  från första till sista sidan. En riktig bladvändare.
Vi får träffa huvudpersonen Ellionor och hennes mormor i nutid och tidsresor med dramatiska förvecklingar och oväntade vändningar.
Fina miljö- och personbeskrivningar.
/Elisabeth Björkman 

När en ängel kommer i min väg

är det inte alltid jag ser det

men oron lägger sig

När en ängel kommer i min väg

kanske jag inte ens hör vingesuset

men luften blir lättare att andas

Ibland kommer många änglar som

omsluter mig på alla sidor

och inget ont kan längre nå mig.

©Gunilla Cedmar 

När jag ser

vintermetarna

hemlängtan

©Marcus Kohlberg

Atlantisk tango

Morgondimman tät som stod jag på Fugloy
och gnuggade drömmen ur ögonen en tidig morgon
alldeles i början av september   I handen, jag vet inte
om det är den vänstra eller högra, håller jag 3 gram.

Dimman är som världen, fast tvärtom. Tydligt
kan jag se det ännu inte slocknade guldriset, vägens
asfalt blänker som ett stövelskaft på väg mot
den evigt lockande komposthögen.

Vad denna dag tänkt sig med mig vet jag inte.
Världen kommer att framkallas långsamt men
osäkert när förmiddagens sol trängt igenom
eller är också det bara en glädjekalkyl?

Ett hörn av dansbanan sticker fram
i bildens högra hörn. Sångsvanarna hörs
genom stängda fönster och det är stört
omöjligt att veta var freden håller hus.

Det klirrar till, kort som ett klirr:
Vær hilset löd budskapet och då
inser jag med ens att det var
just detta som behövdes just nu.

Att någon sänder en hälsning
en tidig morgon i september,
inte från Fugloy, men nästan
och att hösten är inte förgäves.

Jag knäpper händerna för att
åstadkomma lite jämvikt:
Nu förstår jag att det var tanken på
en atlantisk tango som vägde 3 gram.

        (Till Jóanes Nielsen, 1 september 2017)
©Bengt Berg 

Svensk sommarballad

Nu är solen här, och sommaren,
fram tills ljuset har brunnit ut.
Och du kör vår spruckna cab igen
längs en väg som aldrig tar slut.

Vi ska aldrig mera fly, min vän,
här bland hela mänskor och hus,
här är krigsrök nåt för längesen,
är kvällssol vårt enda ljus.

Vårt mål är bara framtiden
och vägen är en sång,
som leder oss vart helst vi vill,
som inte har nåt från och till,
och som bara är vår och är lång.

Här i solen bleknar allt vi minns
av ruiner, kulhål och sot.
Och när vinden sjunger att vi finns
överröstar den skott, skrik och hot.

Vårt mål är bara framtiden
och vägen är en sång,
som leder oss vart helst vi vill,
som inte har nåt från och till,
och som bara är vår och är lång.

Nu är solen här, och sommaren,
fram tills ljuset har brunnit ut.
Och du kör vår spruckna cab igen
längs en väg som aldrig tar slut.
©Victor Estby


Åska

Då jag lyssnade till åskan
idag; lätet av hammare
mot jord - en kaskad
av ljud bortglömda

sade den mellan raderna

"Du är bra mycket mindre

än du tror du är,

du är blott en människa"

Jag lyssnade med insikt
om mitt tillstånd skakad
av uttrycket, intigheten
och en hemlighetsfull
glädje svedde marken
under båda mina fötter

och som jag växte
©Robert Halvarsson

 Väntans tider

Gympaskor i vänteläge
̶ när kommer hon
kliande ögon och nästippsdropp
undan mössa och vantar

Planket ropar - måla mig!
sopkvasten bidar sin tid
trädgårdssoffan knuffar sig ut

Björken prasslar längtanstoner
grässtrån tisslar och tasslar
den första tussilagon lämnar sitt meddelande
̶ hon är här nu
©Gun Berger

Du har ditt nya kakfat
i tre våningar.
Jag samlar tiden
i en byrå av mohogny,
och alla himlar samsas
ovanför mig.
Vill höra dig viska,
innan natten lägger sig till rätta
mellan boktravarna.
©Marcus Kohlberg